Spöksex

Det här är en historia som verkar helt otrolig. Och även Jag skulle ha sagt att alltihop var lögn, om det inte varit så att jag själv upplevt det.

En av mina kompisar hade köpt en gammal herrgård på landet och bjöd in mig över ett veckoslut. Jag tackade ja och låter historien börja med min ankomst till gården. Byggnaderna var gråbruna och mycket, mycket gamla – stället liknade mest en gammal rövarborg, tyckte jag. Jag frågade Thomas – som min kompis hette – om där inte fanns ett spöke också.

– Inte ett, Henke, flinade han, utan två!

– Två spöken?

– Ja, två unga damer. Det påstod i varje fall den förre ägaren.

– Det låter ju riktigt trevligt, sa jag och kände mig riktigt upplivad vid tanken, trots att jag egentligen kommit till gården för att glömma en tjej som stuckit ifrån mig.

– Två spöktjejer… sa Thomas. Jag skulle inte ha något emot att få träffa dem.

Kvällen använde vi till att närmare gå igenom huvudbyggnadens många rum, men vi hittade ingenting annat an spindelväv och ett ugglepar uppe på vinden. Med gälla rop flög de ut i natten när vi skrämt upp dem. Det var lite kusligt tyckte jag, men Thomas flinade bara.

Så sa vi då godnatt efter en verkligt fin middag och åtskilliga groggar. Thomas kunde verkligen laga mat, och vi var rätt berusade när vi gick till våra rum i övervåningen på huvudbyggnaden.

Jag kröp ner i himmelssängen och låg och lyssnade till den suckande vinden i parken och ljudet från en gren som rytmiskt skrapade fönsterrutan. I fjärran hörde jag ugglorna skrika.

Jag släckte sänglampan. Men jag kunde inte somna.
För att fördriva tiden låg jag och tittade på de tunga sammetsdraperierna vid fönstren . . .Och plötsligt tyckte jag att de rörde sig!

Nej – det måste vara en synvilla. Det var nog spriten som fick omvärlden att gunga lite. Fönstret var ju stängt. Jag hade ju själv stängt det.
Såna här spökhus passade mig nog inte, jag hade för lätt att inbilla mig saker och ting.

Jag tittade på klockan. Det var snart midnatt. Spöktimmen.
Nu rörde sig draperierna igen. Kanske borde jag tända lampan och titta efter…?

– Fåntratt, mumlade jag för mig själv. Är du rädd för spöken? Stora karlen!

Men visst rörde sig draperierna. Nu var jag alldeles säker på det.
Jag kastade en blick på klockan igen. Alldeles strax tolv. Jag svalde hårt. Jag kunde inte längre ta blicken från draperierna.

Darrande sträckte jag ut en arm för att tända lampan. Men nånstans i huset började en klocka slå tolv spröda slag. Drömde jag eller gick det verkligen en kall pust genom rummet?

Plötsligt gick draperierna i vågor och jag blev varse två vita gestalter, som kom glidande mot min säng.
Jag ville tända lampan, men mina fingrar var stela som pinnar och jag kunde inte röra dem en centimeter. Kallsvetten bröt fram i pannan på mig.

Jag var rädd, räddare än nånsin tidigare i mitt liv. Och de båda vita gestalterna kom ljudlöst närmare. Det såg ut som om de svävade över golvet. Jag var alldeles torr i munnen. Ögonen var inte långt ifrån att tränga ut ur sina hålor.

De två gestalterna stannade på mindre än en meters avstånd från mig. De vände lite på sig, som ville de fråga varann om något.

Så sträcktes en hand ut från den vita svepningen – en vit, levande kvinnohand. I nästa ögonblick kände jag den mot min panna. Den borde ha varit iskall och hård av ben, men i stället var den mjuk och varm som en levande kvinnas hand.

Utanför suckade vinden och den lilla trädgrenen skrapade otåligt mot rutan. Nånstans utifrån hördes ugglorna skrika. Jag var fruktansvärt rädd. Vad var det för något? Ett spöke med en levande varm hand? Besynnerligt!
Hur rädd jag än var, fanns könsdriften kvar. Så fort jag tänker på en läcker, naken tjej med en fuktig fitta brukar min kuk resa sig som en pelare. Och det var just vad den gjorde i detta ögonblick.

Alltjämt hade jag spöktjejens hand mot min panna. Långsamt började rädslan försvinna – kanske . . .

Så kände jag nånting krypa in under täcket vid fotändan. Ur ögonvrån såg jag att det var det andra spöket som var på väg in med huvudet före. Jag kände andra mjuka händer glida upp över mina fotleder mot knäna.
Vad var nu meningen med allt detta? Min kuk trodde att den visste det. Men resten av min kropp var fortfarande kall som is.

Jag kände de smeksamma händerna passera knäna och fortsätta upp mot låren. Varm andedräkt nådde min hud under täcket – spöket andades! Kan ett spöke andas? Jag vet inte, men som regel brukar väl spöken inte göra det. Och i nästa sekund var händerna framme vid de korta pyjamasbyxorna, spända till gränsen av min stenhårda kuk.

Spöket som hade handen på min panna böjde sig ner över mig. Jag kunde höra dess andhämtning bli snabbare, häftigare – det var väl möjligen inte så att spöket stod där och kåtade upp sig?

Tusen tankar virvlade runt i min hjärna. Men så trycktes en varm mun mot min och en våt tunga lekte över mina tänder. Jag besvarade kyssen och sträckte ut händerna . . . men där fanns bara tomma intet. Bara munnen som kysste mig och den dansande tungan var verkliga.

Det andra spöket försatt inte heller någon tid. Det började gräva efter min kuk, fick fram den och slickade och sög och nafsade på den, samtidigt som dess fingrar masserade min pung så att jag kände safterna stiga och jag bara längtade efter att få spruta i en varm våt fitta …

Fast hur var det nu? Hade spöktjejer också fittor?
Ja, varför inte? De hade ju händer och munnar. Då borde de vara utrustade med fittor också.

Det översta spöket pressade sin kropp – den jag försökt få grepp om men som inte existerade i sinnevärlden – mot min. Och det var en välformad och smidig kvinnokropp med stora, svällande bröst.

Åter igen sträckte jag upp händerna för att ta om dessa bröst. Men ingenting mötte mina händer, trots att jag hela tiden kunde känna dem pressas mot min kropp. Hur jag än trevade och sökte hittade jag ingenting, men jag kände allt som fanns att känna.Tydligen var det meningen att jag bara skulle slappna av, och så småningom var det också vad jag gjorde.

Den mjuka handen smekte återigen min panna, och spöket som tagit hand om min kuk kunde verkligen sitt jobb. Nu är jag inte rädd längre, jag njöt helt och fullt av det som spökena gjorde med mig. Jag kunde känna kyssspöket dra undan täcket. De vita slöjorna fladdrade overkligt runt henne. Hon slog dem åt sidan och jag såg de stora fasta brösten blottade i all sin skönhet. Jag gjorda ett sista försök att fånga dem, men på nytt famlade jag i tomma luften.

Förresten – var det inte en främmande doft i rummet? Doftade spöken? Jag visste inte, men det gjorde detsamma just då. För det nedersta spöket kysste och slickade mig på det ljuvligaste sätt, och det enda jag önskade var att få spruta hennes underbara mun full med säd.

Det översta spöket började krypa runt på mig. Hon kändes tung som en levande varelse, men hon var bara luft när jag försökte ta i henne. Hon kröp upp över mitt ansikte. Jag kände hennes lår mot mina kinder, kände hennes fitta mot munnen, men då jag ville borra upp tungan i den fanns där ingenting. Det vill säga tungan kände ingen- ting, men annars var allt som förut. Hennes lår, hennes varma fitta, hennes mjuka fitthår.

Och hela tiden masserade den mjuka kvinnohanden därnere min kuk på det mest raffinerade sätt.

Tjejen vid huvudändan skrevade över mig. Tjejen vid fotändan gjorde detsamma. Jag hade en fitta över min mun, en annan över min resta, glödande lem. Jag kände fittläpparna därnere mot ollonet och så den ljuvliga känslan av att uppslukas i ett saftigt hål. Sen började hon rida mig på ett lika njutningsfullt som koncentrerat sätt.

Fittan över min mun blev allt våtare. Låren spändes där de vilade mot mina kinder.
Utanför suckade vinden och grenen fortsatte att skrapa mot fönstret. Ugglorna hade kommit närmare – det lät som om de satt i vindsgluggen.

Safterna samlades i pungen och i nästa ögonblick sprutade jag med väldig kraft rakt upp i fittan. Plötsligt reste sig båda flickorna och gled ner på golvet. Utmattad och utmjölkad låg jag i min säng och såg efter dem.
Inte ett ord hade de sagt. De hade varit luft när jag rört vid dem. Men de hade andats, de hade till och med stönat lite när det gick för dem. De hade varit mycket levande och mycket naturliga på många sätt.

Vad var nu det här för någonting? Var det verkligen spöken eller var de riktiga, levande tjejer? Än i dag kan jag inte besvara dessa frågor, och jag kommer förmodligen heller aldrig att kunna det.

Nu gled de ljudlöst bort över golvet och försvann bakom draperierna.
Vart tog de vägen? Till andevärlden? Är det kanske så att spökflickor ibland måste upp för att få knulla med en levande man och spökmän måste ha levande fitta allt emellanåt?

Länge låg jag och funderade. Sen tände jag ljuset. Täcke och lakan låg i en oordnad hög. Det doftade svagt av parfym. Jag steg upp och gick bort till draperierna och drog undan dem. Det fanns ingenting där annat än väggen och fönstret. Fönstret var stängt och ingenting syntes på själva väggen.

Men på golvet låg nånting vitt. Det var en vit sjal – och det var sjalen som doftade så eggande av parfym. Hade någon av spökflickorna tappat den…eller?

Utanför susade vinden och den lilla trädgrenen slog ihärdigt mot fönstret. Ugglornas rop lät som gäckande skratt i natten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *