Sakta flimrade skärmen upp och datorn startade äntligen! På den tiden jag berättar om använde jag modem och det tog en evighet varje gång jag skulle koppla upp mig och ge mig ut på Internet. Hur i helskotta fick vi kontakt med varandra innan Internet?? Måndagskvällar var alltid extra segt, varför vet jag inte men det var alltid segt på måndagskvällarna. Men, ursäkta mig… jag har ju glömt att berätta vem jag är och varför jag skriver det du sitter och läser just nu. Jag är en normal kille som var drygt 30 år när det hela började och som livet tufsat till med sina törnar och givit ljuva upplevelser också. Om vartannat. Man får ta det goda med det onda. Jag är undergiven. Sexuellt undergiven. En slav. En betjänt. En dörrmatta. Jag har inte alltid varit det och jag skall inte trötta dig med att berätta varför jag är undergiven. Jag bara är det och har accepterat min läggning sedan flera år tillbaka. Inte så att jag inte kan njuta av ”vanligt” sex också… det kan jag, men det intresserar mig inte längre. Jag är undergiven. Punkt slut! Mycket har hänt sedan den där kvällen för flera år sedan när jag kopplade upp mig för att kolla mailen. Mitt största problem när jag väl hade accepterat min läggning var att hitta någon som hade samma intresse som jag, fast tvärtom om du förstår vad jag menar. Jag sökte en Dominant kvinna. Och vem gör inte det? Efter ett tag insåg jag att jag var långtifrån ensam att söka och att utbudet var betydligt mindre än efterfrågan. Det är ont om Dominanta kvinnor. Jo, jag har betalat för att bli förnedrad. Men jag sökte någonting mera än förnedringen efter det. Och så bestämde jag att jag på allvar skulle söka efter rätt person där jag skulle få leva ut min undergivenhet tillsammans med och ha en ömsesidig känslomässig relation med. Det var svårt, för att sammanfatta det hela. Omöjligt. Ett fullständigt vettlöst bortkastat projekt som bara skulle låta åren gå för mig utan utsikt till resultat. Eller hur? Men så var det inte och är det inte. Och resan har varit så annorlunda mot vad jag trodde i mina fantasier. Jag har upplevt både smärta och njutning. Fysiskt men framförallt känslomässig. Det är detta jag vill berätta för er. Inte för att jag tror att jag är en stor författare eller att jag har ett budskap med det jag skriver, eller ens att det är bra. Men det är en historia som jag vill berätta för att jag på sätt och vis tycker den är viktigt. För mig och förhoppningsvis för andra. Kanske dig.
Som sagt, hur i helskotta fick vi kontakt med varandra innan Internet? Inte vet jag… Idag finns det kontaktsiter och novellsidor, communitys och klubbar… Vi kan nå alla på hela jorden (nästan i varje fall) med samma intresse… Vi kan titta på bilder och läsa noveller… Chatta och skicka mail… Sätta in kontaktannonser och svara på kontaktannonser… Det var precis det jag gjorde. Svarade och svarade. Inget svar. Efter ett tag insåg jag att jag var tvungen att svara så snabbt som möjligt efter det att en annons från en Dominant kvinna kommit in… Efter bara några timmar var det så många svar att jag förstod att Hon, om det nu var en Hon som satt in annonsen, aldrig skulle läsa mitt svar. Men jag fann på motmedel. Jag började föra anteckningar om när på dygnet annonserna publicerades och vilken dag. Och se! Efter ett tags observerande lyckades jag hitta ett någorlunda tillförlitligt mönster i hur detta tycktes fungera. Det varierade inte så mycket mellan de olika ställena. Så jag började att anpassa min bevakning efter detta. Det innebar att jag faktiskt började få ett eller annat svar. Men då kom nästa problem. Hur skulle jag veta om det verkligen var en Hon som satt in annonsen? Hur skulle jag veta att personen var seriös? För jag var otroligt seriös i mitt sökande. Jag studerade annonser från undergivna män som faktiskt fått ett eller annat svar. Jag började lära mig hur en annons skall formuleras och jag lärde mig från de svar jag formulerade. Det tog lång tid att komma underfund med detta. Månader av surfande och kartläggning. Men jag hade mitt mål klart för mig. Jag ville träffa någon och det skulle jag rätta mitt övriga liv efter. Så här i efterhand så kan jag skratta åt mig själv och hur seriös och tråkig jag måste har uppfattats som… Det var inte förrän jag vågade vara mig själv och skriva rakt på sak vad jag ville och letade efter som turen vände. Men att turen hade vänt och jag faktiskt tillslut hittade någon visste jag inte om förrän det var för sent… Och det är det som den här historien handlar om.
Jag gick direkt till den första kontaksiten där jag dels hade en egen annons inne och dels hade svarat på en. Inga svar och alldeles tomt i brevlådan. Men just vid den här tiden hade jag faktiskt börjat få svar på en del ställen. Jag gick till nästa och där hade jag faktiskt fått ett svar på en annons jag svarat på. Jag kommer fortfarande ihåg texten utantill: ”Stark oberoende Kvinna söker en undergiven man”. Ingenting mera. Den som satt in annonsen hade fått 43 svar inom ett dygn och jag visste att jag hade varit en av dom första att svara. Kvickt hade jag kopierat mitt redan färdigskrivna introduktionsbrev och skickat som svar. Mina fingrar var alldeles svettiga när jag klickade på rubriken ”Tack för Ditt intresse” och förhoppningen försvann fortare än en löning ur mitt hjärta. Det var nog ingenting annat än ett artigt svar om att ”Tack för Ditt intresse men…”. Svaret kom upp på skärmen. Det var ett kort svar. Någonting i stil med att ”Tack för Ditt långa och trevliga mail. Det är inte ofta man blir bortskämd med artiga och välskrivna mail som svar på sin annons. Du har fångat mitt intresse och jag vill gå vidare.” Under det stod ett mobilnummer och en tid då jag kunde ringa. Så här nära hade jag aldrig kommit förut! Men den första glädjen blandades snabbt upp av minnena av alla de besvikelser jag upplevt innan. Jo, jag hade fått mobilnummer förut. Men de samtalen hade inte givit mig någonting annat än ångest över att jag avslöjat mitt eget telefonnummer. Så jag hade skaffat mig ett kontantkortsnummer som jag enbart tänkte använda för detta. På detta sätt skulle jag kunna prata och ta kontakt utan att behöva avslöja mig. När jag ville prata bytte jag bara simkortet i telefonen och när jag pratat klart bytte jag bara tillbaka igen. Visserligen kostade det en slant, men jag tyckte att det var värt varenda öre. Telefontiden var på onsdag mellan 19-20 och samma kväll avbokade jag krogbesöket jag hade tänkt att göra då med ett par polare.
Tisdagen och onsdagen masade sig fram. Jag tittade genom annonserna och följde med som vanligt på Internet under de här dagarna, men allt jag kunde tänka på var onsdagskvällen. Jag var konstant upphetsad och var inte speciellt koncentrerad varken på arbetet eller hemma på tisdagskvällen när jag hade ett par kompisar på middag. Onsdagen masade sig fram och efter jobbet stack jag till simhallen och simmade ursinnigt mina 1000 meter bara för att kunna få känna mig avslappnad efteråt. De andra annonserna intresserade mig inte längre. Någonstans långt ner i mitt undermedvetna visste jag att jag hade hamnat rätt och att personen som givit mig till mobilnummer var den jag hade väntat på. Det låter kanske som en efterkonstruktion, men det var faktiskt det jag kände. Under flera år hade jag nu letat och letat… Svarat och svarat… Annonserat och annonserat… och aldrig hade jag känt att det faktiskt var rätt. Hur kunde jag då göra det bara med det korta svaret jag fick, undrar du? Det kan jag inte svara på. Men en sak har jag lärt mig och det är att alltid följa sin intuition, hur fel det än kan kännas. Min intuition sitter i min magkänsla. Och det kändes helt rätt denna gången. Jag kom hem vid halv sju och packade upp simgrejjorna, kollade posten och vattnade blommorna medan jag väntade på att klockan skulle bli sju. Men sedan ville jag inte ringa precis klockan sju utan beslöt att vänta till kvart över. Att uppfattas vara för ivrig är en säker väg rakt in i en återvändsgränd. Så bytte jag simkort i telefonen, satte mig i soffan, drog ett djupt andetag och slog numret.
Det gick fram 5 signaler innan någon svarade i andra änden.
– Jeanette.
Det var definitivt en kvinnlig röst. Lite mörk kanske, men mycket sensuell.
– Godkväll. Det här är Rikard som svarade på din annons. Jag skulle ringa ikväll vid den här tiden.
– Nej men hej på dig! Vänta lite…jag skall bara skruva ner tv:n…
Hon lade ifrån sig luren och jag hörde hur tv-ljudet försvann i bakgrunden och hennes steg när hon kom tillbaka.
– Så där ja… vad trevligt att du ringde.
Jag var så nervös att jag knappt kunde hålla i telefonen där jag satt i soffan.
– Är du nervös?
– Lite spänd bara…men det går väl över om en stund.
– Det tror jag säkert. Innan vi går vidare måste jag fråga dig en sak. Men innan jag gör det vill jag att du skall veta att ditt mail var det mest personliga och trevliga av alla mail jag orkat läsa igenom. Jag vill att du skall veta det. Vad som än händer dig så är jag övertygad om att du tillslut kommer att få kontakt med någon.
– Tack… det var trevligt att höra att du tyckte om det jag skrev.
– Jag tyckte om det därför att det var personligt och uppriktigt. Och det viktigaste var att du inte hade en önskelista på vad du gillade och inte gillade. Det var det jag föll för. Nu skall jag ställa en fråga till dig. Skall det här fungera måste vi båda vara helt öppna och ärliga från början, annars kommer det inte att fungera. Ok?
– Ok.
Min vänstra hand darrade okontrollerat vid det här laget.
– Rikard. Var bor du någonstans? Jag vill inte ha din adress utan bara vilken stad eller i närheten av vilken stad du bor.
– Jag bor i Enköping.
– Tack. Då kommer avståndet inte att bli några problem tror jag. Nästa fråga är om du är gift, sambo eller har en flick eller pojkvän?
– Jag är singel och bor själv och har inte något förhållande.
Sedan rann allting ur mig. Vem jag var, varför jag var den jag var, vad jag innerst inne ville… Jeanette uppmuntrade mig att prata om mig själv och efteråt insåg jag att hon var proffs på att få människor att känna sig trygga i hennes närhet. Vi pratade i över en timme och efter en stund kände jag mig helt lugn. Det var precis som att sitta och prata med en gammal kompis man inte träffat på flera år. Men hon berättade nästan ingenting om sig själv mer än att hon var runt 40 år, ensamstående utan barn och hade ett jobb hon trivdes med. Sedan blev jag medveten om att den stora frågan skulle komma tillslut och att det inte var jag som fick ta initiativet.
– Rikard. Det har varit väldigt trevligt att prata med dig och få ditt mail. Men skall detta fortsätta till nästa nivå måste du bevisa för mig att du menar allvar med det du skrivit till mig om och det du berättat för mig nu. Och här är den punkten där du måste börja släppa över kontrollen till mig och börja lita på mig till 100 procent. Jag har avsiktligt inte berättat speciellt mycket om mig själv för dig. Du vet inte ens hur jag ser ut och jag vet inte hur du ser ut. Så om du vill gå vidare har jag två uppgifter till dig. Om du accepterar dom blir jag glad för du verkar vara en trevlig kille. Om du inte gör det så går livet vidare ändå för oss båda. Eller hur?
Jag var tvungen att fukta munnen med tungan innan jag kunde svara.
– Det håller jag med om. Vad är det du vill att jag skall göra?
– För det första skall du skicka mig ett foto där jag kan se ditt ansikte. När du skickat det till mig får du ett mail från mig som beskriver vad du skall göra som nästa steg.
– Det gör jag gärna.
Sedan avslutade vi vårt första samtal. Jag skickade omedelbart iväg ett kort till hennes mailadress som inte var samma som den annonssvaret gick till. Jag gick i ett lyckorus på torsdagen och vågade tillochmed kolla min mail från jobbet ett par gånger. På fredagskvällen fanns ett mail till mig från Jeanette Carlsson.
Kap 2.
Jag var som förhäxad från och med nu och för en lång tid framåt. Madame Jeanette var med mig i mina tankar överallt. På jobbet, på träningen, på puben, hemma… Allt jag kunde tänka på och koncentrera mig på var hur jag skulle svara henne. Hennes svarsmail var kort. Det innebar att hon ville att jag lördagen därpå skulle åka till Stockholm, gå in på Twilfit och köpa ett par trosor, ett tigth linne, stay-ups och en blus. Till mig själv. Sedan skulle jag gå till en skoaffär också inne i city och köpa ett par högklackade pumps. Till mig själv. Om jag inte ville göra det så var det ok med henne, men då skulle våran kontakt brytas. Hon skulle också vara i Stockholm och övervaka mina inköp. Hon sade vidare att det inte var någon idé för mig att försöka titta efter henne för hon hade valt stora butiker där hon kunde följa mig från många olika håll utan att jag någonsin skulle kunna lägga märke till henne. Om jag inte fullföljde uppdraget skulle kontakten likaså brytas. Hon bad mig också att sätta i mitt andra simkort och ha telefonen påslagen. Tänk er själva! Där skulle jag åka till Stockholm och gå och handla tjejkläder till mig själv! Tänk om någon jag kände skulle dyka upp? Eller någon jag inte träffat på länge? Eller någon som såg mig och berättade hemmavid? Alla visste att jag inte hade ihop det med någon och inte hade haft ihop det med någon på länge. Sedan skulle dom väl lägga ihop ett och ett. Jag var så rädd så jag inte kunde somna de närmaste kvällarna. Jag vägde för och emot hur många gånger som helst. Men innerst inne visste jag att jag skulle göra det. För jag ville inte ha haft chansen och sumpat den. Men tänk om det var någon som bara ville driva med mig? Tänk om det var någon som bara gjorde det här mot mig som ett stort skämt?? Och sedan fotograferade mig och lade ut bilderna på internet? Och bilden på mig? Nu började jag ångra att jag skickat Jeanette bilden. Om hon nu verkligen hette Jeanette? Hennes mailadress var faktiskt en adress man bara fick om man hade bredband hemma. Och får att få det så måste man ha ett abonnemang. Och bredbandsabonnemanget stod alltid i abonnentens namn och det var den mailadress man fick. Det visste jag sedan förut. Det gjorde mig lite lugnare. Sedan tänkte jag att det kanske var en fd. pojkvän till denna Jeanette som hade hennes abonnemang kvar och nu roade sig med att lura sådana som mig… Jag hade letat efter Jeanette Carlsson och hittat massor med sidor. Men ingen som på det minsta sätt anknöt till mitt telefonsamtal och mailkontakt. Mailadressen var det som gjorde mig lugn. Det fanns en person bakom adressen som hade svarat mig. Men var det verkligen samma person? det är klart det måsta ha varit… Mitt svar ville Jeanette ha före onsdag kväll klockan 20.00. På tisdagskvällen somnade jag inte förrän framåt morgontimmarna och det var då jag fattade med medvetna beslutet att verkligen våga åka. Undermedvetet hade jag fattat beslutet redan när jag hade läst igenom mailet. Så på onsdagskvällen skickade jag mitt jakande svar till henne och på torsdagen fick jag ett svar som löd att hon blev glad över att jag tackat jag till hennes befallning, men att det var nu det började på riktigt. I mailet fick jag också tydliga instruktioner vilket tåg jag skulle ta och vilka affärer jag skulle besöka vid olika tidpunkter under dagen i Stockholm. Så skrev hon också att hon skulle hinna hem före mig och på så sätt bevisa att hon verkligen fanns för mig. Hur det skulle gå till förstod jag inte då, men det gjorde mig lättad. Hon hade bemödat sig att ta reda på tågtider åt mig och på torsdagskvällen somnade jag lugnt och utan fjärilar i magen.
Värre var det på fredag på dagen och på lördagen. Från tid till annan högg det tag i magen på mig och jag kände mig alldeles matt när jag tänkte på vad jag gett mig in på. Mitt svar var skickat och nu var det allvar. Antingen gjorde jag detta eller så kunde jag gå och gräma mig under en lång tid framåt. Kanske för alltid. Jag avbokade återigen en träff med några polare på fredagskvällen. Jag ville känna mig fräsch och utvilad på lördagen och dessutom behövde jag gå upp ganska tidigt. Tillslut lyckades jag somna och vaknade sedan ungefär en gång i halvtimman under natten mot lördag. Jag gick tillslut upp och åt lite frukost och satte mig i bilen och körde sakta och försiktigt in till stationen. Jag var i god tid och när tåget äntligen kom kände jag mig lugn igen. Schemat Jeanette skickat hade jag utprintat i fickan och hon hade tillochmed satt av tid för mig för att äta lunch. Resan gick bra och strax före klockan tio rullade tåget in på spår 8 i Stockholm. Jag hade jobbat flera år i Stockholm tidigare i mitt liv så jag hittar utan problem inom tullarna så jag gick genast iväg ut på Vasagatan. Sneddade över den och gick upp mot Sergels torg. Det var ganska mycket folk ute redan och jag stannade vid Klara kyrka och tog ut pengar i bankomaten där. Sedan fortsatte jag alltmer nervös upp till Sergels torg, sneddade över torget och gick in i Gallerian. Klockan var nu strax efter tio. Hur det nu var så kunde jag inte låta bli att titta efter henne. Men jag insåg ganska snart att det var lönlöst. Jag hade ingen aning om hur hon såg ut och precis som hon hade sagt kunde hon utan att behöva röja sig övervaka mina inköp. Så tog jag mod till mig och gick in på Twilfit. I den första affären skulle jag köpa ett par svarta trosor, stay-ups och en matchande bh. Jag släntrade allt längre in i affären och såg nattlinnen, kjolar, blusar och pyjamasar hänga runt omkring mig. Så styrde jag stegen mot väggen där det fanns hur många olika trosmodeller som helst. Jag blev alldeles matt.
– Kan jag hjälpa dig med något?
Jag snodde runt och bakom mig stod en kvinnlig expedit. Mitt något osäkra uppträdande måste ha lockat hit henne. Eller var det Jeanette det här… Det snurrade i mitt huvud och jag svettades.
– Ja tack..jag skall köpa ett par trosor, ett par stay-ups och en matchande bh.
– Jaha… Vilken färg? Material? Modell?
– Jag vet inte riktigt. Du kanske kan visa vad som finns.
– Visst.
Hon var väl i 40-års åldern. Inte snygg direkt men sådär lite elegant som kvinnor i den åldern kan vara. Hon började visa mig olika modeller och då kom jag på hur jävla dum jag varit som inte redan innan hade bestämt vad jag skulle ha. Hon tog fram och visade men jag uppfattade inte riktigt allt längre. Jag var så varm att jag började känna mig lite yr.
– Vilken storlek då?
Hon behövde upprepa frågan igen innan jag förstod vad hon sade.
– Ingen aning, svarade jag och kunde ha bitit av mig tungan efteråt. Expediten log, tog en snabbt ögonmått på mig och jag höll på att sjunka genom jorden av blygsel och förlägenhet.
– Ingen fara. det här blir vår lilla hemlighet. Du är inte den enda som kommer hit och köper till dig själv skall du veta.
Det syns på dig lång väg. Jag brukar försöka ta hand om er om jag har möjlighet. Tur för dig att det inte var en av den yngre tjejerna här. Dom kan vara riktigt elaka när dom sätter den sidan till. Svart vill du ha? Kolla dom här. Tror att dom skulle passa bra.
Sedan fortsatte vi rundan genom butiken och när vi var klara hade jag ett matchande set med trosor, linne, stay-ups och en silkig blus med långa armar. Jag tyckte att varenda tjej inne i affären tittade på oss där vi gick bland hyllorna och valde ut det jag skulle ha. Tillslut blev det svarta trosor, ett rött tight linne, svarta strumpor och en vit blus. Allting i glansigt silkigt material. Jag kände hur jag blev alltmer upphetsad av kläderna. Att få känna dom mot mitt skinn och få gå runt i dom. Mina inköp tog hon tillslut och gick fram till disken. Slog in dom i ett par paket åt mig. Jag betalade och när jag skulle ta min påse blinkade hon förtroligt åt mig och det gjorde att jag faktiskt kände mig lite bättre till mods. Jag stoppade ner paketen i min ryggsäck och gick mot nästa affär. Den skulle bli lite knepigare men jag kände mig trots allt lite mallig över att ha klarat första delen av provet. När jag gick ut ur butiken ringde mobiltelefonen. Det var Jeanette.
– Bravo. Det var duktigt gjort. Du gör mig stolt. Du klarade det och det med beröm godkänt. Du hade lite tur som fick den expediten, men det var du värd för ditt mod. Nu är det dags för nästa uppdrag. Är du redo att fortsätta våran lilla lek?
– Ja det är jag, svarade jag samtidigt som jag stirrade runt omkring mig.
– Sluta stirra efter mig. Du kan ändå inte se mig, men jag kan se dig. Jag såg hur du just stoppade med paketen i ryggsäcken.
– Ok, svarade jag och det kändes tryggt att hon fanns i närheten. Vakande över mig som en skugga likt en skyddsängel.
– Då fortsätter du till nästa ställe. Lycka till.
Jag fortsatte min shoppingrunda. Nästa anhalt var en skoaffär mitt på Drottninggatan. Mycket folk och på vägen dit funderade jag intensivt på hur jag skulle gå tillväga. Jag kunde ju inte gå in och prova pumpsen direkt. Hur var det storlekarna här egentligen? Så plötsligt log det mig och insikten gjorde mig iskall. Tänk om dom inte hade min storlek? I vanliga fall har jag 41-42 i skor. Men det kanske inte fanns?? Det fanns ingen tid att fördjupa sig idet för nu hade jag kommit fram till affären och jag gick med målmedvetna steg in i butiken med en plan i huvudet. Jag stegade fram till disken och frågade rätt fram en av expediterna vad jag sökte. Jovisst, det större storlekarna fanns nere i källaren så jag gick ner för trappan och kom ner till ett ganska stort rum med skor och stövlar av alla upptänkliga modeller. Det fanns ingenting kinky vad gäller skorna med ni kan tänka er själva vilket tillstånd jag var i. Här nere fanns det stövlar med bred klack, låg klack, höga klack, smal klack… Jag förlorade mig själv i dagdrömmaeri när jag gick och smekte stövelskaften. Sedan kom sandaletter… Samma sak där… När jag nådde paren som hade en liten smal rem som gick över ankeln var det nära att det gick för mig. Men jag kom till sans och besinnade mig. Som tur var var jag ensam därnere en lång stund och inte förrän jag hörde röster i trappan drog jag mig kvickt till hyllorna med pumpsen. Där hittade jag ett par ganska sexiga faktiskt. En halvhög klack med med en öppning som gjorde att mycket litet av foten kom att döljas av själva skon. De var svarta och kostade inte en förmögenhet. Jag hade bestämt mig för att försöka med storlek 41. Tror ni att det fanns? Ha! naturligtvis inte men så tänkte jag att Jeanette säkert hade förutsett detta för att tvinga mig att fråga efter hjälp. En ganska ung tjej närmade sig där jag stod med en sko i ena handen.
– Behöver du hjälp?
Jag kände hur jag rodnade över hela kroppen.
– Ja..finns dom här i storlek 41?
Då tittade hon först på mig och log sedan ett leende som inte gick att missförstå. Då rodnade jag igen.
– Dom är snygga… på en tjej alltså… Jag skall titta efter på lagret. Vänta lite.
Så gick hon sin väg och jag var nära att bara gå därifrån och strunta i alltihopa. Nu hade dom säkert något att prata om på fikarasten! Hon kom tillbaka efter en stund, utan skor.
– Tyvärr. Dom finns bara i storlek upp till 39. Det vill säga damstorlek.
Då tog jag mod till mig och beslöt att strunta i vad hon och hennes arbetskompisar skulle prata om.
– Vilka har du storlek 41 då?
Hon visade mig ett par tre andra modeller men det var ingen som föll mig på läppen och nu beslöt jag för att göra livet surt tillbaka. Så under en halvtimme fick hon springa fram och tillbaka och hämta skor åt mig medan jag satt på en stol och tog upp skorna varje gång hon kom tillbaka med ett par och tittade noggrant på dom innan jag förkastade dom. Jag hade redan valt ut vilka jag skulle ha efter 10 minuter, men jag njöt faktiskt av att låta den lilla råttan springa fram och tillbaka och serva mig.
– Tack. Nu är jag nöjd.
Så tog jag paret och gick upp för att betala och lämnade henne med ett otal kartonger, papper och skor på golvet därnere att ta reda på. Jag tittade på klockan medan jag betalade och det var nu hög tid för lunch. Efter skoinköpet gick jag ut på Drottninggatan och väntade på att Jeanette skulle ringa igen och det gjorde hon mycket riktigt efter en stund.
– Bra gjort! Gratulerar. Nu vet jag att du är seriös i det du söker. Inte många skulle gå från fantasier till verklighet som du om det inte var för att du har en stark inre övertygelse om att verkligen vilja göra detta. När du kommer hem finns ett mail till dig med en liten belöning. Från och med nu är du min slavaspirant. Du tilltalar mig med Mistress. Förstått?
– Ja Mistress, sade jag.
– Bra. Ditt arbetsnamn är Carina. Du är slavaspiranten Carina. Förstått?
– Ja Mistress.
– Nu kan Carina ta ledigt resten av dagen. Ät lite gått och gör någonting roligt. Som sagt väntar ett mail på Carina när hon kommer hem igen. Där finns ytterligare instruktioner. Jag vill tacka Carina för en mycket underhållande förmiddag och jag hoppas att Carina också har hunnit att njuta.
– Ja Mistress. Tack Mistress.
– Då så. Då får jag önska Carina en fortsatt trevlig helg.
– Detsamma Mistress.
Så lade hon på och jag stod ensam på Drottningatan igen. Resten av dagen ägnade jag åt att köpa ett par böcker jag längtat efter, jag tog en sväng ner till Hötorgshallen och köpte med mig lite god mat hem och tillslut satte jag mig på tåget hem igen. Jag somnade ganska snart med min ryggsäck som mjuk huvudkudde.